Quantcast
Channel: Elna Dahlstrand - cykelblogg » SweCup
Viewing all articles
Browse latest Browse all 2

Huskvarna Mountain – en lycklig race report

0
0

Jag vet inte när ett race var så roligt som Huskvarna Mountain var igår. Kanske när Mia och jag körde Cykelvasan ihop, det var tokigt kul att tävla då; precis som igår, det var tokigt kul att tävla. Att rejsa hemma är ju helt fantastiskt, att få sova ut och kunna cykla till tävlingscentrum är goa grejer för nerverna, och publikstödet är helt enormt – klubbkamrater, vänner och familj som hejar – love you!

Vi var fem damer till start i D30 och när starten gick blev allting liksom rätt. Andningen funkade, cykelglädjen infann sig, nervositeten släppte, jag kom iväg hyfsat och plockade några placeringar och höll i alla fall korn på Lindas bakhjul en liten stund. Fia låg bakom mig och redan under startloopen påbörjade vi en tre varv lång fight om andra och tredjeplatsen – just sådär som man vill att ett rejs ska vara.

Foto: Henrik SeveredFörsta varvet, andra klättringen, maxpuls, maxpuls, maxpuls men lucka bakåt! Foto: Henrik Severed

Banan är skitjobbig och man kan knappt kalla den hemmabana eftersom vi inte fått träna på berget i vår. Man ska nedför branten tre gånger varje varv vilket såklart innebär att man ska upp också. Upp och ner och upp och ner och upp och ner. Ner blir jobbigt för man har så mycket mjölksyra med sig från uppförsbacken att det är en utmaning att hålla sig på hojen och hålla farten uppe innan det värsta släppt och när man liksom hämtat andan är det dags att få fullt syrapåslag uppför igen. Men det är så kul, jag gillar vår bana och ser fram emot att den snart blir permanent uppmärkt så att vi får träna där ofta.

Huskvarna Mountain 2015Ett IKHP-moment på sista varvet. Anders Ljungberg drar damerna i uppförsbacken men inte utan lite peppigt hojtande. Guld värt – att tjöta lite genom maxpulsflåsandet gör att man blir lite starkare! Fotot är taget av IKHPs grymma husfotograf Andreas Sandin, hoppa in på www.facebook.se/ikhpcykel om du var där och körde, det finns mängder av fina bilder.

Jag höll koll bakåt, Fia låg och lurade bakom mig och jag hängde av världens bästa cykelkompis uppför men blev ikappåkt när hon briljerade genom att köra a-spår på ett par ställen där jag körde b. Hade tänkt köra a på det som blev avgörande, stora stendroppet – men kände mig för trött för att hålla emot så jag valde det som kändes som det säkra kortet – det enklare men längre B-spåret. Det höll i två varv – och om jag inte envisats med att ramla i B-spåret på sista varvet medans Fia susade förbi i A-spåret på sista varvet så kanske, kanske, kanske att jag tagit henne. Det gjorde jag inte – jag orkade inte jaga ikapp och rullade över mållinjen 20 sekunder efter Fia och tre minuter efter Linda som vann. Grymma tjejer!

Det var galet kul och spännande att tävla mot någon som är så jämn som Fia och jag är nu. Vi är bra på olika saker och det blev extra tydligt igår och det gjorde rejset så himla roligt. Jag kör som allra bäst när jag är jagad, då är jag mentalt starkare än när jag ligger på rulle och samtidigt var jag så himla glad att det var just Fia som jagade, och på något tokigt vis glad att hon slog mig – hon är minsann grym.

Grabbarna som kör elit och veteranklasserna är ju ute på banan samtidigt som oss damer, vi startar någon minut efter dem. Det är alltid lite nervöst att bli varvad (joooo, de är så snabba att de varvar oss – alltså, de kör om oss på vårt sista varv) eftersom man ofta känner sig i vägen och hamnar lite längre bakom damen man jagar när man snällt saktar in och släpper förbi. Det där har gett mig lite magont – jag tycker att det är jobbigt – men vet ni vad, alla har blivit så himla mycket bättre på att säga till och tillochmed hojta något peppigt när de kör om. Det känns tryggare än det gjort innan – det är så skönt. TACK!

Jag har känt mig ledsen och opepp ganska länge. Tekniken stämmer inte, kroppen krånglar och saker gör ont. I torsdags åkte jag hem från träning på banan och grät och deppade ihop, men blev på något magiskt vis överöst med pepp från vänner och ryckte upp mig själv och på fredagens rull kändes allting så rätt och kul. Är så glad att jag körde loppet för det var så roligt och flera saker föll på plats, cykellyckan som var borttappad har kommit tillbaka. Var lite orolig ett tag, lite orolig att jag tröttnat på cykel – men nu kan vi andas ut, det verkar inte vara någon större fara och den underbara Scott Scale RC:n jag hojar på gör livet så himla mycket roligare. Åh, vilken hoj alltså!

PallplatsPå pallen. Grymma Linda överst, Fia tvåa i sin D30-premiär och jag som mycket lycklig och nöjd trea. Foto: Bimmsbike

Det var förresten extra kul att köra hemma både för att hemma alltid är bäst och för att arrangemanget var så toppenbra. Klubben har fixat och ordnat och grejat och planerat och genomfört ett kanonarrangemang, det kändes proffsigt, snyggt och säkert, genomtänkt och välordnat – alla är överrens om att den jobbiga banan är superkul och att funktionärerna gjorde världens bästa jobb. Jag har bara varit med på ett litet hörn och känner mig ödmjuk och stolt över att få tillhöra en så otroligt kompetent klubb.

 

Inlägget Huskvarna Mountain – en lycklig race report dök först upp på Elna Dahlstrand - cykelblogg.


Viewing all articles
Browse latest Browse all 2

Latest Images